Här en film med Annelie Pompe som befinner sig i Kapstaden… Den fjortonde videobloggen för projektet Deep Everest där Annelie Pompe ska bli högst och djupast i världen!
30
januari
Annelie Pompe i Kapstaden…
Bakgrund; Under hösten 1971 blev Bangladesh självständigt när Bengali Öst Pakistan bröt sig ur förbundsstaten med väst Pakistan. Årligen drabbas en tredjedel av detta land av översvämningar efter (monsun) regnperioden som hämmar den ekonomiska utvecklingen vilket leder till extrem fattigdom. Landet har stora svårigheter att försörja stora delar av befolkningen..
Foto; Marianne Digart
Jag har varit i Dhaka som är huvudstad i Bangladesh och jag hittar inget andra ord än spektakulär och otroligt omvälvande, Jag mötte en fattigdom som kröp inunder skinnet på mig och lämnade djupa spår i mitt hjärta, jag mötte fantastiska människor som trots sin situation klarade att behålla sin stolthet när de sträckte fram handen och visade att de var hungriga, jag såg de som hade det bättre som delade med sig av sitt och jag upplevde uppfinningsrikedom.
Mitt i den värsta trafiken med ett öronbedövande ihållande tutande från tusentals bilar, blandat med bussar, mopeder, Rickshaws (cykeltaxi) gångtrafikanter, fattiga med utsträckta händer, handikappade utan ben och mammor med små bebisar på armen, möter jag, Shoomee en flicka på 8 kanske 9 år som kom dansande fram till bilen och putsade alla rutorna, Hon är vacker graciös och ögonen lyser av nyfikenhet och glädje. När hon möter mina blå ögon och ser mitt blonda hår springer hon fram till min sida på bilen och hälsar.
Foto; Marianne Digart
Hon stirrar förrundrat på mig och säger att jag är mycket vacker, hon har aldrig sett någon som är så ljus som jag är. Det som förvånade mig var att hon pratade Engelska med ett mycket gott uttal, Vilket enbart de som tillhör medelklass och de rika gör.
Trafiken stod stilla så jag tog chansen att prata med henne och hon berättade att på morgonen gick hon i skolan och som jag förstod i en typ av frivilligorganisation, så att hon på eftermiddagen och kvällen kunde tjäna pengar till sig själv och sina kära. Jag tappade bort Shoomee och jag tittade efter henne varje dag, men vi fick bara detta korta möte. Det finns många Shoomee i Bangladesh som på olika sätt hittar möjligheter att få mat att stilla sin hunger med. Det sorgliga är att många precis som den här flickan är begåvad men aldrig kommer att få en möjlighet att utveckla sig och att ta sig ur sin infödda fattigdom.
Trafiken och miljön i Dhaka är fruktansvärd, det finns kollektivtrafik som buss och en järnväg, men att ta sig in i en buss är förenat med krafter som jag aldrig kan få fram, du står, sitter, hänger dig fast med fingertopparna och om det inte skulle vara nog så finns alternativet att klättra upp på taket. Det som skulle kunna lyfta bort en hel del från marken är ett tunnelbanenät och på det sättet rena upp miljön. Men även om det finns planer så ser det hopplöst ut, för hur ska mäniskor under tiden ta sig fram om vägarna stängs av, och bara i Dhaka tror jag det handlar om miljarder mäniskor.
Människorna i Bangladesh är business people, de gör affärer på allt, som att handpumpa däcken på cyklar, till att hyra ett barn som tigger åt den fattiga eller en bebis som hänger på en mager kvinnas arm för att öka sin möjlighet till att få pengar till mat. Och det här kan låta illa när jag skriver det men jag behöver skriva det för att förstå hur långt fattigdomen kan driva människan till. Det är grymt och hjärtskärande.
Bengalerna är smarta om de får chansen! Det finns system i tiggeriet som att de är tvungna att betala en summa av det de får in till någon som bestämmer i området de befinner sig i. Något vi ser även i Sverige. De som har pengar äger hus som de sedan hyr ut i lägenhetsformat, de har flera bilar och chaufför, De riktigt rika har minst 3 hus och en lägenhet Bengalerna är också de mest älskvärda och kärleksfulla jag mött någonsin,
Jag med min blondhet mötte öppet stirrande, förare av rickshaws nästan körde omkull, till rädsla och för mig blev det kärlek, För jag tror att du antingen blir förälskad eller finner det enormt motbjudande. Så nästa gång för det blir en nästa gång åker jag för att stanna mycket längre och för att se det som finns utanför Dhaka som havet och en fantastisk grönska, för jag tror det finns där.
Läs mer om Marianne på hennes hemsida; http://mariannesdigart.se/
19
januari
Fridykaren Guillaume Nery
Fridykaren Guillaume Nery har gjort det igen – en jättefin och bildligt vacker berättelse om fridykning:
Läs även om vår egen svenska fridykerska, Annelie Pompe här på Hittaupplevelse.se!
Annelie Pompe har blivit en följetong här på min blogg. En underbar och härlig kvinna som älskar utmaningar och som jag älskar att följa! 🙂
Här befinner hon sig med ett gäng på Kilimanjaro. Så här berättar hon:
Bilden; Annelie med “lite” packning…
“På vissa ställen, förutom hemma, får jag känslan av att vara hemma. Den tunna luften, baslägren, det enkla livet, att borsta tänderna under en stjärnklar himmel och sova i tält – kändes som hemma. Kroppen liksom kände igen sig, njöt av höjden och blev äntligen lugn igen. Åh, jag älskar att vara på expedition.”
Annelie fortsätter:
“Men två dagar tidigare, mitt i dygnslånga ösregn, tittade jag mig omkring på de fjorton deltagarna i Kilimanjaro expeditionen. Regnet droppade in överallt och leran letade sig in i minsta öppning. ”Shit”, tänkte jag en gång, ”de är här på grund av mig”. De två dagarna upp till 3800m blev en mental styrkeprövning. Regnet öste ner i bästa monsun-stil och precis allting blev blött och lerigt. Regnet och regnskogens fukt tog sig igenom nästan alla skor, kläder och väskor. Mellan pepping och blöta kisspauser tittade jag upp mot himlen och bad om bättre väder. Innan regnet släppte var det tur att fjorton av sveriges säkert tuffaste tjejer och en man var där. Jag får ofta frågan vad som inspirerar mig. Alla deltagarna på expedition Kilimanjaro inspirerade mig, mitt i ovädret! Det var en stolt expeditionsledare med ett varmt hjärta där mitt i regnet.”
“Så fortsatte vi genom regn, djungel, stäppskog och dimma, hedlandskap, hagel och alpina öknar. Berget var minst lika vackert som förra gången. Men det intressanta med att göra samma sak en gång till fast på ett annat sätt, handlar om att människorna är annorlunda, och jag är annorlunda.”
Detta var min första högre bergs-expedition som ledare, vilket var en intressant upplevelse på många sätt, om än så krävande. I vissa situationer blev jag som den bästa ledaren jag träffat. Chhiring Dorje Sherpa’s ord kom ut ur min mun. ”cold is very danger, warm is no problem”. Jag drog upp dragkedjor på jackor, höll ett ständigt vakande öga på alla och envar. Deltagarna invaderade mina tankar om dagarna, mina drömmar om nätterna, och mitt hjärta. Jag blev så imponerad och så stolt över alla som var med. Vilken grupp! Alla mellan 25 och 60 år bidrog med en egen personlighet och egenskaper som gjorde dagarna fantastiska.”
Bilden; Toppen är nådd!
Bilden; Nalle var också med förstås! 🙂
Läs mer här på Annelies egen blogg! Läs mer här om Annelie på HittaUpplevelse.se!
Här lite foto från Annelie Pompe, som jag följer från och till här på bloggen. Längst ner på sidan ligger en länk så ni kan få veta mer om denna fantastiska kvinna!
Bilden: Får jag lov till en Tango?
Annelie är graciös som en sjöjungfru….
Bilden ovan; En ensam fridykerska…
Bilden under: En annan ensam fridykare/dykerska?
Två fridykerskor som möts i det stora blå!
